Stora funderingar

Jag är verkligen jätteglad att veterinären har hittat vad som är fel med Astrid. MEN samtidigt är jag väldigt ledsen för att det var just det felet. Jag hoppas att hon kommer att svara bra på medicineringen så vi får tillbaka den där levnadsglada Astrid som flyttar möbler och river i fönstret när vi kommer hem. Helst skulle jag vilja att hon var så när jag hämtar hem henne igen men det kommer ju inte att hända ;)

Det som stör mig mest med själva diagnosen är att vi nu anses som dopade att det inte går att söka dispens för medicineringen. Det är verkligen tvär NEJ från SKK. Det gör mig himla ledsen som jag hade stora mål i år och för att hon bara är fem år. Hon hade inte direkt tagit skada av att tävla lite rally och lydnad. Hade ju aldrig anmält henne till lure coursing tex. Och jag kommer aldrig att få visa henne som veteran på utställning. Det gör mig verkligen ledsen som hon är en fin hund. MEN jag är glad över att vi har hunnit göra så mycket roligt tillsammans. Att vi kom i väg på lure coursing fast hon var en rymmare. Att vi har startat rally och hunnit testa att starta agility. Vi kommer självklart att fortsätta att träna för våra mål. Men det är ju inte riktig samma sak.

Att äga hund för mig är även att få tävla så mitt hjärta blöder av det här. Astrid är nog lika glad vad som än händer. Men jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag höll tyst och tävlade med en hund som ansågs vara dopad. Hur kul skulle det vara, nej inte alls. Då står jag över fast jag tycker att det är konstigt att man inte kan söka dispens för en medicin som tillför kroppen nått den saknar. Jag börjar nu fundera hur många som är ärliga och hur många som inte är det och tävlar än då och håller tyst.

Nått annat jag har funderat på är hur ärlig man ska vara inom hundvärlden. Är jag för ärlig som berättar vilka fel mina hundar har. Själva tänket med bloggen är att dela med mig av både sorg och glädje fast det har ju mest varit sorg nu. Så vi hoppas att det nu vänder. Men om jag håller tyst om vilka sjukdomar mina hundar har så blir det ju inte en sann bild av mitt liv. Jag tänker också så att om jag är ärlig och berättar vad jag har gått igenom och går igenom så kan jag även hjälpa andra. Skulle jag hålla tyst om det så skulle jag inte kunna hjälpa andra med min erfarenhet. Tycker ni att om man är för ärligt att man drar uppfödarnamnet i skiten? Kommer jag kanske att få problem i framtiden för att jag är ärlig med mina hundars problem? Ja kanske eller kanske inte. Men jag har valt att ta den smällen pga att jag tycker att man ska vara ärlig. Jag lastar inte min uppfödare för nått av problemen jag skulle gladeligen skaffa mig en ny hund från samma uppfödare då jag tror att jag bara har haft grymt mycket otur. Hur skulle vi kunna lära oss nått om vi inte kan vara ärliga och dela med oss av våra erfarenheter. 

Så är jag för ärlig för mitt eget bästa. Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att människor ser mig som en ansvarsfull djurägare som gör det bästa för mina djur. Att jag verkligen brinner för dem. Jag vill inget annat än att de ska vara friska. Men nu är det tyvärr inte så. Men då vill jag gärna kunna hjälpa andra i samma situation. Sedan är det ju så att är jag inte ärlig så kan jag inte heller ta del av andras erfarenheter och få hjälp själv. Vilket jag gärna vill ha känner jag idag. Andras erfarenheter är guldvärda. Jag tackar Britt-Marie och Rudi för att de skickade mig länken till den HÄR bloggen. En Cocker vid namn Higgins som fick Addison på gamla dar.. Mycket intressant för mig att läsa. Så vet ni flera intressanta länkar eller bloggar skicka dem gärna till mig. Nu gäller det att skaffa sig information.