onsdag 4 april 2012

Stora funderingar

Jag är verkligen jätteglad att veterinären har hittat vad som är fel med Astrid. MEN samtidigt är jag väldigt ledsen för att det var just det felet. Jag hoppas att hon kommer att svara bra på medicineringen så vi får tillbaka den där levnadsglada Astrid som flyttar möbler och river i fönstret när vi kommer hem. Helst skulle jag vilja att hon var så när jag hämtar hem henne igen men det kommer ju inte att hända ;)

Det som stör mig mest med själva diagnosen är att vi nu anses som dopade att det inte går att söka dispens för medicineringen. Det är verkligen tvär NEJ från SKK. Det gör mig himla ledsen som jag hade stora mål i år och för att hon bara är fem år. Hon hade inte direkt tagit skada av att tävla lite rally och lydnad. Hade ju aldrig anmält henne till lure coursing tex. Och jag kommer aldrig att få visa henne som veteran på utställning. Det gör mig verkligen ledsen som hon är en fin hund. MEN jag är glad över att vi har hunnit göra så mycket roligt tillsammans. Att vi kom i väg på lure coursing fast hon var en rymmare. Att vi har startat rally och hunnit testa att starta agility. Vi kommer självklart att fortsätta att träna för våra mål. Men det är ju inte riktig samma sak.

Att äga hund för mig är även att få tävla så mitt hjärta blöder av det här. Astrid är nog lika glad vad som än händer. Men jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag höll tyst och tävlade med en hund som ansågs vara dopad. Hur kul skulle det vara, nej inte alls. Då står jag över fast jag tycker att det är konstigt att man inte kan söka dispens för en medicin som tillför kroppen nått den saknar. Jag börjar nu fundera hur många som är ärliga och hur många som inte är det och tävlar än då och håller tyst.

Nått annat jag har funderat på är hur ärlig man ska vara inom hundvärlden. Är jag för ärlig som berättar vilka fel mina hundar har. Själva tänket med bloggen är att dela med mig av både sorg och glädje fast det har ju mest varit sorg nu. Så vi hoppas att det nu vänder. Men om jag håller tyst om vilka sjukdomar mina hundar har så blir det ju inte en sann bild av mitt liv. Jag tänker också så att om jag är ärlig och berättar vad jag har gått igenom och går igenom så kan jag även hjälpa andra. Skulle jag hålla tyst om det så skulle jag inte kunna hjälpa andra med min erfarenhet. Tycker ni att om man är för ärligt att man drar uppfödarnamnet i skiten? Kommer jag kanske att få problem i framtiden för att jag är ärlig med mina hundars problem? Ja kanske eller kanske inte. Men jag har valt att ta den smällen pga att jag tycker att man ska vara ärlig. Jag lastar inte min uppfödare för nått av problemen jag skulle gladeligen skaffa mig en ny hund från samma uppfödare då jag tror att jag bara har haft grymt mycket otur. Hur skulle vi kunna lära oss nått om vi inte kan vara ärliga och dela med oss av våra erfarenheter. 

Så är jag för ärlig för mitt eget bästa. Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att människor ser mig som en ansvarsfull djurägare som gör det bästa för mina djur. Att jag verkligen brinner för dem. Jag vill inget annat än att de ska vara friska. Men nu är det tyvärr inte så. Men då vill jag gärna kunna hjälpa andra i samma situation. Sedan är det ju så att är jag inte ärlig så kan jag inte heller ta del av andras erfarenheter och få hjälp själv. Vilket jag gärna vill ha känner jag idag. Andras erfarenheter är guldvärda. Jag tackar Britt-Marie och Rudi för att de skickade mig länken till den HÄR bloggen. En Cocker vid namn Higgins som fick Addison på gamla dar.. Mycket intressant för mig att läsa. Så vet ni flera intressanta länkar eller bloggar skicka dem gärna till mig. Nu gäller det att skaffa sig information.

12 kommentarer:

Maria Westman sa...

Jättetråkigt att man inte kan tävla i nåt då. Hon är ju knappast "dopad" i den mening som i skidåkning och friidrott tex. Hon är ju ändå en "sjuk" hund, som knappast får nåt övertag i och med sin medecin, utan bara hammnar på normalnivå, och måste ha den för att överleva. Hysteriskt, övernitiskt och jättedumt av SKK, tycker jag.

Anna sa...

Jättebra skrivet! Håller med Maria där också, känns inte som hon får någon fördel att få ngt något andra hundar har naturligt.

Jättetråkigt med tävlingsbiten men ja det går ju fortfarande träna och ha roligt med sin hund och det är viktigast.

Fem år är ingen ålder så naturligtvis jättetråkigt att det är totalstopp för allt tävlande.

Sofie sa...

Ja jag fattar inte att man inte får söka dispans pga att hon då mår som normalt. Det förhöjer ju bara hennes prestation till att må bra. Hon kommer ju inte att prestera bättre än innan hon blev sjuk. Nej jag tycker som ni att det är konstigt som hon behöver medicienen för att överleva annars så dör hon ju. Det är ju ingen doping som smärtlindring.

Siriosmilla sa...

Förstår dina tankar och tror att det är många som inte håller sig helt till sanningen!

Lycka till med ditt fortsatta tränande! Kanske man kan få tävla inofficiellt både rally och agility!?

Vi håller tummarna för att Astrid snart är pigg igen!

Britt Marie o Rudi sa...

Sofie, ändra länken till den här i stället http://yvoeri.blogspot.se/search/label/addisons%20sjukdom

Så får man bara de blogginlägg som handler om Addisons!

Kram på dig som tänker så rätt!

Lyckopiller sa...

Håller med dig om det du skriver. Klart du ska vara ärlig. Ärlighet varar alltid längst! Håller verkligen tummarna för att Astrid snart mår bra.

Christina Klosterberg sa...

Lider med dig samtidigt som det är skönt att man hittat felet. Ärlig tycker jag man ska vara. Inom rasen kuvasz pratar vi öppet om alla fel för att komma tillrätta med dem utan att någon uppfödare ska pekas ut. Tyvärr verkar det inte vara så inom många raser. Jag tycker du gör helt rätt och hoppas nu att du får en piggare hund framöver.

Yvonne sa...

Att vara ärlig lönar sig alltid i längden. Jag har aldrig tävlat med Higgins så för mig är det inget problem att medicinen klassas som doping. Jag kan dock förstå dina tankar också eftersom du brinner för att tävla.
Higgins var ju som du läst en äldre herre redan när han fick diagnosen, vilket gjorde att det tog längre tid innan de kom fram till vad det var. Oftast är det yngre hundar som drabbas...
Som Britt-Marie och Rudi skrev härovanför är det kanske bättre om du ändrar länken till just de inlägg som handlar om hur jag upplever att leva med Higgins och hans Addisons. Jag skriver ju inte om det varje dag och det är ingen renodlad hundblogg. :-) Lägger den länken som bloggadress här!
Har du tur så svarar Astrid lika snabbt på medicinen som Higgins gjorde!

Quila o Ronja sa...

Du har så rätt. Klart man ska vara ärlig. Men jag vet tyvärr att det finns mycket öärliga i hundbranchen. Jag skulle önska, och tror, att sanningen kommer ifatt dom till slut.
Det är ju egentligen väldigt konstigt, att en sjukdom som Addison, ska hindra er från att tävla. Som någon annan skrev, hon blir ju inte på något sätt överlägsen i tävling, av medicinen.
Tänkt mycket på er. Hoppas hon snart är hemma igen. Pigg och glad.
Kram

Sofie sa...

Anledningen till att de inte vill ge dispens för Addison är nog för att hunden får svårare att klara av stress med sjukdomen. I en tävling situation kan ju hunden bli stressad. Tar då kortisonet slut i kroppen så kan hunden hamna kris.

Sandra sa...

Så tråkigt :( men ang ärlighet så tycker jag det skall vara SJÄLVKLART att man skall skriva om både pos och neg. Det är ju som det är...en seriös uppfödare borde ju även vara intresserad av hur sin avkomma blir och mår. Och som du själv skriver du pratar ju inte illa om kenneln på något vis.
KRAM

Malin sa...

Så det är verkligen tvärstopp att tävla? Jag kontaktade SKK nyligen med samma fråga och fick svaret att de "vidarebefodrar frågan". Sedan har jag inte hört något mer... Då ska jag alltså inte ha för stora förhoppningar att tävla rally med min Esk. :-( Men det finns ju inofficiella saker man kan vara med på också. :-)

Det där om att hålla tyst om sjukdomar verkar vara ett problem inom alla raser... Gud så mycket skit jag fått för att jag dels gick ut med att min hund har Addison - men även innan, då jag visste under ett års tid att något var fel på min hund och ville ventilera det med folk då jag var orolig (var själv klart till veterinär också!). Och bekanta som också har sjuka hundar (allergier, njurfel, ledsjukdomar, livmoderinflammationer...) får samma snäsiga attityd - HÅLL TYST. Vilket får många av oss att prata mer öppet än nånsin! För ingen pekar ju finger - hundar kan bli sjuka, alla kan ha otur. Så varför får man inte prata om att sin livskamrat är dålig och man är orolig?