Tänk vilken vändning livet kan ta

För fyra månader sedan fanns det i mitt hem tre underbara kameler. Tre fantastiska individer som jag gjorde allt för i vått och torrt. Jag planerade tävlingar i rally, lydnad och agility och tänkte även visa upp Astrid lite under året i utställningsringarna. Det var ju bäst att börja träna för veteranklass om två år så vi var varma i kläderna. Så blev Maya försämrad i sin diagnos och fick somna in för tre månader sedan. Då kände jag en liten lättnad i hjärtat att hon nu hade det bra och att jag inte behövde gå runt och oroa mig för att hon skulle må dåligt. Jag kände att livet fick en ny vändning och en ny mening. Borta skulle oron vara att Maya hade ont någonstans och nu skulle vi kunna börja leva igen. 

Men två veckor efter att Maya somnade in blev Astrid dålig och efter många svängar till djursjukhuset, dålig sömn, tårar och ont i magen fick hon äntligen sin diagnos. Då kände jag att världen lika gärna kunde gå under som vi fick tävlingsförbud. Jag raderade alla tävlingsrelaterade hundsidor i datorn och mobilen och tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade betalat in några medlemsavgifter. Varför ska jag vara medlem i en drös klubbar om jag inte kan få nått ut av det. 

Alla mina planer att vi skulle satsa på mästartiteln i rally, pinne i agility och hoppklass, start i lydnadsklass 1 totalt förstördes den där dagen i April när Astrid fick sin diagnos. Men det bästa var ändå en pigg vän som kommer att förgylla mitt liv ändå. Men jag sticker inte under stolen med att tävla är en stor del av mitt hundägande. Jag gillar att tävla. Fast jag har nu bestämt mig för att vi ska tävla för oss själva på hemmaplan. Först är det lydnads 1 som står på schemat att läras in. 

Sedan för några dagar sedan så fick min Älskade Anka somna in. Anka var till åren men en väldigt speciell personlighet och det kändes jättesvårt att ta det här beslutet. Jag tror att det var extra svårt som det inte var så länge sedan jag tog beslutet för Maya. Jag ville inte att hon också skulle försvinna. 

Tre månader efter Maya är det bara en kamel kvar och det känns väldigt märkligt. Vi får plats i soffan, Promenaderna märks knappt, bajspåsarna tar aldrig slut det finns massor av dem kvar i alla jackor. Allt är så mycket lugnare hemma. Ser flera katter än kameler. Maten minskar knappt i påsen. Bara fyra små fötter att torka när det regnar ute. Det hänger massor med koppel och halsband i hallen som inte används. Kamelhuset har blivit mycket annorlunda. Jag vet inte vad jag tycker om känslan. Det känns som att en hel era har försvunnit och nu börjar en ny tid.

Har även bestämt mig för att det inte kommer att flytta in någon mera hund under det här året. Vi ska vara själva och mysa och ta hand om varandra. Jag behöver även lära mig mera om Astrids sjukdom och utforska vad hon klarar av utan att bli trött och vad hon inte klarar av och blir trött. Sedan när jag har förstått mig på henne så får vi se om det blir någon mer fyrbening i huset. Kanske blir det ingen alls men det får framtiden utvisa om några månader. Känner att vi måste landa och ha det lugnt och skönt nu och hålla tummarna att inget mera händer för det vet jag inte hur jag skulle ta om jag ska vara ärlig. 

Så älska och ta hand om era vänner som att eran sista dag skulle vara idag. För vi vet aldrig hur framtiden ser ut. Gör saker tillsammans som ni funderar på även om ni kanske inte är världsbäst. Vad gör det :) . Fundera inte för länge för då kanske det är för sent och då får ni aldrig veta om det var genomförbart. 

Kram