Så har jag och Anka varit på äventyr. För det är det alltid när man åker till veterinären med Anka. Man har ingen aning om hur hon kommer att reagera. Hon låter alltid men hur mycket hon ska låta är svårt att förutse.
Vi checkade in och fick vänta utomhus som hon har hostat. Om hon skulle vara smittsam med tex kennelhosta. Men det kändes som väldigt långsökt som hon inte träffar andra hundar och mina andra inte har tävlat. Vi travade runt på parkeringen och var upprörda. Skällde på några hundar tills vi fick komma in.
Veterinären försökte ihärdigt lyssna på lungor och hjärta. Hjärtat hörde hon nog med lite ansträgning men lungorna var nog kört för Anka pep hela tiden. Pep hon inte så luktade hon på nått. Hon var inte så sammarbetsvillig kan man säga. Men det hade kanske gått bättre om hon hade fått stå på golver i ställer för uppe i luften. Veterinären tyckte att vi skulle göra en röntgen. Så det gjorde vi. Anka uppskattade inte alls att ligga där på röntgen bordet. Jag gick hålle ner henne med vänsterarmen över halsen och hålla i frambenen och med höger hålla i bakbenen så hon låg still. Hon låg still men under protest. Men när jag sa att hon var duktig gick svansen och slog i bordet. Älskade glada Anki panki...puss, puss, puss
Efter röntgen var det dax för ett blodprov och då hade nog Anka gett upp för hon gjorde ingenting och var nog rätt trött på att hoppa upp på alla dess bort och hissas upp i luften. Hon sa ingenting och brydde sig inte om att de stack henne. Jag var rätt säker på att hon skulle skrika. Hon är ju lite känslig den gamla röda.
Veterinären kom in och berättade att hon hade sett lite förtjockning på lungorna så hon skulle få pencilin och sedan fick vi avvakta och se vad provresultaten visade. De skulle ta socker, lever, och lite annat samt prov för sköldköteln.
Sedan fick vi vänta på direktregleringen. Kan tycka att de inte är så sugna på att reglera direkt. Vilket jag kan tycka är konstigt då man betalar 150 kr för det. Vem har 3500 kr att bara slänga upp så där. Känns lite bättre att göra det på en gång.
Anka fick två kex med sig i bilen som hon åt med glädje och sedan var hon nöjd hela vägen hem. Resan kanske inte var så tokigt trotts allt som hon fick äta på slutet.
Så nu väntar vi in provsvaren och hoppas att de inte säger så mycket. Eller att de säger mycket så hon kan få hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar