Nu vet jag hur man känner sig när man har barn, tror jag. När barnen ska ge sig iväg själva för första gången utan sina föräldrar. Så känner jag mig med Mulis. Hon är ju bara en katt kan säkert andra säga. Men hon är ju min chokladmonster som ligger under täcket och kärleksbiter mig i armen.Idag hoppade hon ut ifrån balkonen och travade iväg längs gatan som går vid vårat hus. Först till första grannen över vägen till den andra grannen och sedan var hon på väg till den tredje grannen. Då trodde jag att jag skulle dö. Undra vad grannarna tycker om att man står och gapar efter katten och ser helt förtvivlad ut. Sedan vände hon och kom hem i full galopp. Vilken tur kände jag. Är livrädd för att hon ska träffa på en annan katt som är dubbelt så stor som henne. Men det kommer ju att hända. Hemska tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar