Kan inte sluta le

Igår var jag och Astrid i Stockholm på Skogås utställningen som Svenska Vinthundklubben arrangerar.Jag kom dit med en förhoppning om att få en ren 1:a.

Hoppades ivarjefall på en sådan men man vet ju aldrig.

Men nu kan jag inte sluta att le för det gick ju över förväntan.

Det var 10 faraohundar anmälda och en var valp. I unghundklassen var det Dehra, Dyrka, Nova och Astrid. Tyckte att alla andra hundarna uppförde sig galant i ringen utom Astrid. Alla de andra kunde ställa upp sig korrekt och ägarna kunde flytta på benen. Astrid flyttar sig gärna när man vill flytta lite på benen. Men hon sköte sig snyggt när vi sprang alla tillsammans. Väldigt impad då hon inte är van att springa med andra hundar.

Framme vid bedömningen så fick jag helt för mig att domaren inte gillade Astrid alls. Tyckte att de pratade om halsen och sa att så kan den inte se ut. Astrid har nämligen lite hjorthals som de inte ska ha. Sen tyckte jag att de sa vi behöver inte kolla i munnen för det syns ju utanpå hur tänderna sitter. Trodde att de trodde att Astrid hade världens överbett. Jag fick en 1:a och kände mig väldigt nöjd. Nu var ju målet klart med dagen resa :)

Sedan skulle vi tävla i konkurrensen alla unghundar som hade fått en 1:a och jag förberedde mig på att lämna ringen. Stod där i min egen lilla värld sist av alla och pysslade om min lilla tjej när domaren ber mig att flytta upp till andra platsen. Jaha tänkte jag ska vi dit men hon kommer väll att flytta om igen tänkte jag. Men placeringen blev 2:a plats i unghundsklassen och jag hade inte en tanke på nått pris. Då kom CHOCKEN...vi fick 1:a med CK. Jag som bara ville ha en 1:a. Hur fasiken gick det här till tänkte jag.

Så gick jag ut ur ringen och då säger Paula och Alexandra att nu blir ni placerade i bästa tik. Vadå sa jag och fattade ingenting. De berättade då att bara Astrid och Dehra som kom först hade fått CK. Det hade inte jag fattat som det bara snurrade i skallen när domaren sa 1:a med CK till mig. Jag hörde inte vad de andra fick som lyckan var totall. Så blev jag aldelles svettig jag fattade vad vi hade gjort. En liten skräll kan man säga. Astrid skulle blir bästa tik placerad. Lilla busiga Astrid som inte hade varit bäst visad i ringen.

Sedan när vi skulle upp i bästa tik så vaknade tävlingsinstinkten. Hade ingen tanke på att blir bättre än 4:a men vi skulle fan i mig göra det bästa av situationen. Vi blev BT-4 men jag var så himla nöjd. Kritiken var super och bäst av allt stod det att hon rör sig mycket bra. Det var det bästa tycker jag för det tycker jag själv. Kanske har lite koll ändå ???

I bilen påvägen hem så bara log jag. Sedan började jag att tänkta. Det kanske bara var en engångsgrej alla domare tycker ju olika men det kändes för härligt. Tänkte tillbaka på unghundsklassen och vilken skräll det var för mig. De hundar som kom efter mig är inte dåliga på nått sätt och nästa gång slår de säkert mig och Astrid. Men det kändes bra att inte alltid komma sist eller näst sist som jag och maya alltid har gjort på utställning. Vi slog en hund som visas mycket proffsigt av sin matte och en uppfödare som är väldigt duktig på att visa hund.

Kändes mycket bra för självförtroendet. Och nu vill vi ha mer.