Rymmaren

Idag trodde jag att vi skulle bli med en Astrid mindre i familjen.

Under promenaden så kom Astrid ur halsbandet och tyckte så klart att livet var toppen. Vi var på sjukhusområdet här i Säter och det är inte litet om man säger så. Mycket vägar hit och dit och en massa hus. Astrid höll sig i början i närheten av oss och jag försökte locka in henne med godis som jag för ovanlighetens skull hade med mig. Tänkte att hon kanske inte skulle fatta att hon var lös ifall jag fick tag i henne på en gång men det gjorde hon. Rätt snart försvann hon som ett streck över ena vägen och försvann. Maysan blev ju lite upprörd hon ville ju också springa.

Ett tag såg jag henne inte alls men tillslut så hörde jag henne skalla och började gå åt hennes håll. Hon sprang som en galning mellan gårdarna och tillslut hamnade hon inne på en tomt där det var inhängnat. Som tur var hoppade hon inte över stängslet utan höll sig där. Såg att hon var trött men hon brydde sig nada om oss. Hon ville vidare med andra ord men hittade inte ut. Körde lite trix med Maysan och tillslut kom hon fram för att ta en godis men drog sedan igen. Sedan kom hon igen och jag fick tag i täcket. Så jäkla synd att jag inte kunde släppa henne igen och göra om det. Jag vill ju inte koppla henne på en gång men vad ska man göra. Kan ju inte ha en lös hund utan inkallning. Såg även då att det var blod i snön som hon gick runt i. Fan också tänkte jag är det klon igen.

Samtidigt som vi tog oss ut från gården så kom ägarna hem. Jag vill säga att de såg ut som att de funderade vad vi gjorde på deras gård. Förklarade läget och de såg chockade ut de trodde nog att jag var galen. Jag kanske såg galen ut jag vet inte.

Så vad kom blodet ifrån. Astrids båda tramdynor uppe på frambenen är lite bortskavda kan man säga. Det rann blod efter frambenen men det lustiga i det hela var att klon hade hållit.

Så nu ligger hon här med blåa bandage. Vill inte att hon ska slicka och inte ha blod i soffan. Tycker inte att hon ser speciellt trött ut snarare besviken.