Vi skulle ha tävlat en hel del freestyle men min egen prestationsångest gjorde att det inte blev så. Jag kände mig värdelös som hundtränare och hunden tyckte att jag var värdelös som hundtränare. Vi blev osams och mycket av träningsglädjen försvann i freestylen. Nått som vi nu försöker hitta tillbaka till på grund av att det är en himla rolig sport. Vi tar det lugnt och försöker hitta tillbaka till varandra och tränar bara när det känns kul eller när de själva visar att de vill träna nått.
Vi tävlade istället i rally och Xena debuterade i mästarklass och det tyckte både jag och Xena var skitkul. Inga höjdarpoäng men vi hade kul och vi kämpade på tillsammans och kunde kramas och skratta tillsammans efteråt. Roligt tävlingsår i rally och nästa år ska vi försöka bättra på poängen. Tyson debuterade i fortsättningsklass och var suverän. Vilken kille, så synd bara att matten glömde bort två skyltar för annars hade han stoltserat med två godkända resultat nu i stället för ett godkänt resultat. Tyvärr blev det vara två starter för Tyson i fortsättningsklass då han sedan blev dålig och inte har tränat nått sedan i slutat på augusti. Men han var i toppform när han blev dåligt så det är en stor sorg för mig att han är dålig då vi var på väg mot nått magiskt.
En varsin start fick vi också till i startklass där båda kom över 100 poäng men inte godkända. Men det var roligt då båda gjorde sitt bästa. Synd bara att domaren tyckte att Tyson var olydig bara för att han inte gick som ett ljus mellan momenten. Men hellre en glad och busig hund än en robot i den här grenen som inte riktigt är deras bästa gren.
Tyson är fortfarande dålig och det känns inte alls bra i magen. Han blir lite bättre för att sedan bli sämre igen. Han har börjat släpa tassarna lite och kanske har han alltid gjort det lite gran. Han har en stel gång ibland och man ser att det ibland är jobbigt att resa sig upp då han gör det sakta och det er ut som att han tänker efter. Han skriker till ibland när nått gör ont men inte alls lika ofta som tidigare. Idag gick han cavaletti på låg höjd och slog nog i med alla fötterna när han gick över. Väldigt svag i sidoförflyttningar. Xena boxade på honom idag då hon löper och tycker att han kan göra sin plikt och man såg då hur han gungade till för att han tappade balansen när hon kom från sidan. Ibland när han får bråttom över golvet så ser man också att han tappar fotfästet och kommer framåt fast det ser ut som att han ramlar. Jag det är mycket synd om honom och humöret är inte heller på topp när vi är ute och går. Skäller på det mesta han ser. Efter nyår så ska jag ta kontakt med ortopeden för att boka in en tid då jag vill ha en CT röntgen för att veta om det är ett diskbråk han har eller om det kan vara en tumör som klämmer någonstans. Jag känner mig inte så hoppfull om vi säger så.
Den största sorgen det här året är att Astrid inte längre finns med oss. Denna fina, dryga men fantastiska hund finns inte längre att krama och hon behöver inte längre kämpa för en kämpe har hon varit hela livet. Astrid var en hund som älskade livet och hon visade det genom att skälla och skälla och skälla lite mer. Nått som inte alltid var så uppskattat av oss andra i familjen. Men när man kom hem på lunchrasten eller efter när som helst så var hon bara intresserad av att skälla och hälsa på oss. Att springa och skälla på grannens hund fanns inte i hennes värld då hon bara villa knuffas, skälla och kramas. Hon gillade inte när vi åkte bort och skällde ut alla som skulle komma och släppa ut dem på gården efter noter. Hon slutade heller när hon kom ut och hundvakterna sa alltid att de har fått sin dagliga dos skäll. Men Astrid var gudasnäll det fanns inget ont i den hunden och hon kunde umgås med alla utan att bli förbannad eller arg. Jag är lättad över att hon slapp den här varma sommaren då hon fick gå vidare innan det blev så varmt för jag tror inte att hon hade fixat den men jag är ledsen för att jag aldrig mer får kramas med denna underbara individ. Saknar henne så men jag är säker på att hon var redo att gå vidare den där dagen då hon var väldigt dålig. Men det var hemskt att få ringa runt och fråga om någon kunde ta henne då det kändes akut men ingen hade tid. Men en veterinärklinik lät mig komma efter de hade slutat och det berodde nog en hel del på att jag grät i telefonen när jag ringde. Men jag är evigt tacksam och jag går dit med mina hundar om det inte är nått allvarligt som kräver specialistvård.
Nu hoppas vi att nästa år blir ett bättre år och att vi hittar vad som felas Tyson, låt han kunna bli frisk vår lilla kille. Skulle kunna bli religiös om det skulle hjälpa honom. Nej nu kavlar vi upp ärmarna och lämnar det här mindre bra året bakom oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar