Idag på promenaden så bestämde jag mig för att släppa monstren lösa vind för våg. Eller jag bestämde det redan hemma. Gott blodpuddingsgodis i fickorna och iväg drog vi. Gick ut på sjön som det känns säkrast för vilda kameler. Det är en uppplogad gångväg och vallar på sidorna så det känns rätt säkert. Maya är ingen hund som gärna pulsar och Astrid kan säkert pulsa :) Släppte först Astrid och sedan Maya och de kom inte på på en gång att båda var lösa men sedan sprang de och Maya siktade in sig på en kråka. De sprang fram och tillbaka några gånger, fick godis och höll sig rätt nära men så drog de iväg sida vid sida.
Såg mina älskade kameler försvinna och lyssna noll på mitt gapande så jag slutade att gapa och småjoggade lite med Anka i släpptåg. Såg ut som att de kunde springa hela sjön runt :) Men så stannade de och vad kan de ha varit kanske 150 till 200 meter bort. Men så kom de tillbaka i full fart efter att jag ropade på Maya lite. Har väl aldrig varit så stolt över mina kameler någon gång. Sedan stod Astrid och skällde på en stackars långskidåkare som skulle ner och åka. Han vågade inte gå ner men hon kom trots allt efter lite lockande. Massor med beröm har de fått för att de var så duktiga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar