Idag fick jag reda på att Ankans mamma Iris har gått bort vid en aktningsvärd ålder på nästan 13 år.
Det fick mig att gråta en liten skvätt trots att jag aldrig har träffat henne personligen. Det jag har fått berättat för mig om henne så var hon och Anka lika till sättet. Det fick mig att tänka på Ankan att vi kanske inte har så många år tillsammans kvar och att vi måste försöka göra det bästa av dem som är kvar. Jag har tänkt mycket på det här med hundarna och att de blir äldre på sista tiden och det känns tungt. Den enda ungdomen här hemma är ju Astrid för Maya fyller ju 7 i slutet på året och Anka har ju nästan precis fyllt 9. Som jag har funderat mycket på det här så har jag också bestämt mig för att jag verkligen inte ska sitta där när dagen kommer och tänka på mig själv. Jag måste tänka på vad som är bäst för hunden och inte hålla fast vid den pga mig själv för att jag inte vill vara utan den. Tycker att det finns så många skräck exempel på hussar/mattar som inte tar bort sin älskade vän fast den lider. Hundar som har så ont i höften att de knappt kan resa sig tex. Ändå vill man inte ta bort den för att man vill inte se för att det är jobbigt. Jag hoppas verkligen inte att jag blir sådan för jag tycker att hunden som man har älskat så mycket även ska få ett värdigt slut och inte behöva lida pga mig.
Jag har ivarjefall bestämt att alla ska kremeras och spridas på ett ställe som de älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar