Att leva med en hund som har AD

 Jag tänkte berätta lite hur det är att leva med en hund med addisons sjukdom. Astrid har nu haft den i två år snart.

Med addisons sjukdom så innebär det det att hunden får en nedsatt funktion i binjurebalken och det innebär att binjurebalken bildar för lite eller inget av hormonet kortisol som hela kroppen behöver. Kortisolet är ett livsnödvändigt hormon som hjälper till att balansera kroppen vid olika stressituationer och hjälper till att reglera blodtrycket och hjärtfrekvensen.

sjukdomen debuterar oftast vid 4-5 års ålder och symptomen är ofta väldigt diffusa. Astrid fick diarre, kraftiga magsmärtor, orkade knappt gå ut. blev uttorkad så hon fick ligga inne med dropp, vägrade äta, samt att hon hade ryckningar i hela kroppen när hon vilade och hon jag tror inte att hon sov mycket på de här två veckorna som hon var väldigt sjuk innan hon fick sin diagnos. Veterinären ville hela tiden behandla henne för magen som det började med att vi sökte hjälp för magen och kraftig diarré. Jag var väldigt säker på att det var något helt annat än magen och var på sista besöket väldigt irriterad och började ställa diverse olika krav på andra diagnoser. Hade inte Astrid då fått vård så är jag rätt säker på att hon hade fått en Addisonkris som innebär att blodcirkulationen i kroppen sviktar och hjärtat börjar slå långsammare som det inte får tillräckligt med blod. Kroppen har då en störd elektrolytbaland med sänkta natriumvärden och förhöjda kaliumvärden. Hunden kan få kramper pga en låg blodsockerhalt.

Filmen visar Astrid innan hon har fått medicinering. Så här låg hon på dagarna och skakade och var helt ointresserad av omvärlden. Husse står även ute i köket och lagar mat och Astrid bryr sig inte. Den här filmen spelade jag in för veterinärerna som de inte förstod vad jag menade med hennes skakningar som hon inte skakade när vi var där.



När Astrid äntligen fick vård pga att det där lilla blodprovet togs som kollar upp elektrolyter i kroppen så blev hon snabbt bättre. Idag har jag inte sett några skakningar i kroppen och om jag kommer att få se dem så vet jag att hon är riktigt dålig. 

Astrid kräver idag livslång medicinering och av addisons sjukdomen så har hon även fått nedsatt funktion i sköldsköteln som hon äter medicin för. Vilket är väldigt vanligt att hundar får som följdsjukdom. De ligger även i riskzonen för att få andra autoimmuna sjukdomar. I Sverige får heller inte en Addison sjuk hund söka dispens för tävling som sjukdomen ses som som allvarlig och att hundar kan komma i kris under stress.

Så Astrids vardag ser ut så här och även min vardag. Hon ska ha sin medicin med jämna mellanrum och helst i en 12 timmars intervall. Så kl 08 går vi upp varje dag för att äta frukost och medicinera. Hon äter två olika sorters medicin men ett tag åt hon även kortison men det klarar hon sig faktiskt utan idag vilket jag är väldigt glad för. Att alltid äta kortison för en hund är inte alls bra och Astrid blev även väldigt kissnödig av det och var tvungen att gå ut efter 6 timmar, så någon längre tid kunde hon inte vara hemma själv och då hade hon bråttom ut. Nu utan kortison så har hon inte alls bråttom längre vilket är skönt för alla :) Inte samma stress på morgonen att hon ska ut direkt. Astrid äter 2 krm salt varje dag som hon har svårt att hålla saltbalansen i kroppen så hon måste ha extra tillskott med rent salt dagligen. Så varje morgon och kväll får hon salt och tabletter inlindat i en skinkbit. Dagens höjdpunkt enligt Astrid.

Var tredje månad åker vi till djursjukhuset för att ta blodprov för att kolla natrium och kalium nivån och ibland även sköldköteln så den sköter sig. I början när vi tog blodproven så tog vi dem på morgonen som hunden ska fasta innan och nu har de ändrat sig och säger att blodprovet ska tas runt 6 timmar efter medicinen och fortfarande på fastande mage. En annan person som går på samma djursjukhus med sin hund för samma diagnos har inte fått några riklinjer om att hunden ska fasta innan provtagning så vad är rätt.... ja inte ens veterinärerna verkar veta vilket gör sjukdomen i sig svår att fråga något om.

När Astrid skulle ta bort sina kindtänder så tyckte de inte att hon skulle ha kortison innan men googlar man så står det klart och tydligt på källstarka sidor att hunden ska ha kortison innan som det är en stressfaktor för kroppen att opereras och även efter operationen ska man fortsätta några dagar. Adissonhundar kan var mycket känsliga för stress som gör att nivåerna i kroppen fort kommer i obalans.

På grund av alla veterinärbesök har jag fått en hund som är mycket orolig som som gärna vill sitta i knät i väntrummet och som skäller och morrar på alla som kommer för nära. Astrid har även varit en nervös själ hemma och skälla när det har åkt bilar utanför huset men efter att hon har fått sjukdomen så är hon nervösare och har ibland svårt att sluta skälla fast hon vet att hon inte får. Det är medicinerna som ställer till det för henne.

Astrid har även blivit muskelsvag och orkar inte hålla samma tempo som innan och det är tragiskt att se sin otroligt glada hund stå på tomten och titta på när den andra springer runt för att hon inte orkar springa längre bitar. Hon springer några vändor fram och tillbaka på gården ibland men man ser riktigt hur svårt hon har att hålla farten i kurvorna och hon springer inte gärna runt gården hon har svårt att koordinera benen ser det ut som. Så Xena springer förbi och Astrid hoppar med några steg med viftande svans.

Astrid var med till fjällen med min mamma i två veckor i höstas och hade det jättebra och gick på massor av fina promenader. Min mamma går inte fort utan de lullar mest runt. Två dagar innan de kom hem ville inte Astrid äta sin mat längre och vi trodde båda att det berodde på något annat MEN när hon kom hem så märkte jag att hon var väldigt trött och då menar jag väldigt trött. Det tog flera dagar innan hon blev sig själv igen. Kroppen orkade helt enkelt inte med en fjällsemester på två veckor med många stillsamma promenader på fjällen. Min mamma har dåligt samvete men jag är inte arg på henne alls hur skulle hon kunna veta när Astrid på varje promenad var som hälsan själv. Men vi har lärt oss något att hon behöver lite vilodagar inplanerade nästa gång. Astrid älskar att åka till fjällen och det tycker jag att hon ska få fortsätta med.

För en addison sjuk hund kan en vanlig dålig mage bli väldigt allvarlig. Astrid har haft dålig mage och klarat av det bra, fast hon har varit lite trött efteråt och behöver en halv tablett kortison för att pigga på sig lite. MEN i helgen var Astrid dålig i magen och var ut flera gånger på kvällen och på söndagen var hon inte pigg och då trodde jag att vi skulle få åka in med henne. Hon mådde illa, hade kraftigt ont i magen och var noll intresserad av någon mat fast den dåliga magen hade upphört för flera timmar sedan. Jag gav henne några timmar och sedan piggade hon på sig som tur var. Idag mår hon jättebra igen. Men i söndags var det verkligen  nära att hon behövde vård för en dålig mage.Kanske skulle jag ha åkt in men samtidigt ville jag ge henne en chans att slippa som hon blir så orolig.

Astrid har även i några vändor spytt blod men det var det länge sedan som tur var och det berodde på magen som också är känsligare pga sjukdomen. Vi får alltid tänka på vad vi ger Astrid så hon inte blir dålig i magen som det kan vara förödande.

Astrid mår bra men samtidigt har hennes livskvalitet sänkt som hon inte längre orkar springa på gården, gå många roliga promenader i fjällen under en längre tid, Hon ska inte utsättas för stress så att följa med på lc tävlingar är uteslutet för henne. Jag kan inte använda henne som stödhund till Xena pga stressen och muskelsvagheten. Hon orkar inte längre hoppa agilityhinder som hon gjorde förr. Utan vill inte längre efter 4 stycken. Hon funkar bra att promenera och har inga problem efter det. Men springa som förr orkar hon inte och det beror inte på att hon är omusklad för hon är fin i kroppen, hon orkar bara inte. Så det är lite ledsamt att se sin aktiva hund på 7 år stå och titta på när den andra far runt.

Jag hoppas att Astrid den här vintern ska få ha sin päls kvar som hon förra vintern tappade nästan alla päls från halva kroppen och ner. Hon hade som ett rakt streck på sidan av kroppen där hon hade päls på ryggen och halva bröskorgen och var nästan utan på låren och helt kal på magen. Benen hade päls kvar. Den var mycket torr och gick av. Tur att det fanns overall till henne.

Men jag älskar min hund och jag hoppas att hon får vara med oss länge. Men kroppen tar invändigt stryk av sjukdomen då den bryts ner på olika sätt. Det jag kan göra för henne är att se till att hon går på jämna besök hos veterinären så vi vet att värderna är bra och att ha en bra kännedom om min hund så jag ser när något börjar bli galet med henne. Det syns så bra på henne när hon inte mår bra. Jag har lärt mig läsa henne så bra och det tror jag även är viktigt när man har en så pass sjuk hund och när man ibland tycker att veterinärerna inte har någon koll.

Det svåraste med en addison hund är inte att veta hur man ska bete sig utan att veta vad som är sant av det som veterinärerna säger för ibland känns det som att de vet mindre än mig. Är med i två grupper på facebook med addison hundar och på alla ägarena får olika direktiv av veterinärerna så det är nog en väldigt komplex sjukdom som man egentligen inte vet så mycket om. Men jag har googlat mycket på addison på människor och vad det står där för jag har svårt att tro att kroppen skulle fungera så olika på en hund.